Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är kanske inte den bästa filmen jag sett (sett till helheten finns det ett antal filmer jag håller högre) men det är likväl min favoritfilm. Det är filmen jag plockar fram efter en jobbig dag, när sorgen efter mamma och pappa var som störst blev Zero Moustafas och M. Gustaves äventyr en underbar distraktion. Och när jag har en bra dag och inte vill att den ska ta slut då händer det att jag ser om den, somnar till den sköna takten i berättelsen, stundtals hysteriskt men oftast bara magiskt och behagligt. Jag såg om den idag, av anledning dålig dag på grund av bland annat världsläget, och genast känns det lite bättre. Om inte annat får man 100 minuter Wes Andersonska vyer att förlora sig i.
Lämna ett svar