Aida

En digital anteckningsbok, inte så seriöst. Mest popkultur.
Klicka på en bild för att läsa en text jag skrivit eller se något jag skapat.
Scrolla ner för något slags blogg som rensas friskt och uppdateras sporadiskt.
Allt innehåll är mitt eget om inget annat anges.

Norra Djurgården, Stockholm 2020-10-30
Jag nån natt för länge sedan.
Döskallar, virkade.

  • Minnesbärande musik

    Jag har lyssnat på Tom Waits under påskhelgen. Och direkt vid första tonerna på albumet Rain dogs, introt till låten Singapore, förflyttas jag till den lilla 1,5:an på Kungsholmen, hemma hos Pelle vintern 2000/2001. Pelle och jag som bara månader efter att vi träffats hade ett poetiskt avslut till tonerna av, I kid you not, As I sat sadly by her side av Nick Cave. Såhär i efterhand, perfektion, men jag var väldigt ledsen då. Låten är för alltid förknippad med den stunden. En annan av Caves låtar, Tupelo, tar mig till en betydligt lyckligare stund, en kväll i juni 2009 på Stora Skuggan, fint sällskap, tung regn som öser ner över den lilla festivalen. Cave och the seeds som kommer ut i full fart till mullret i Tupelo, väldigt poetiskt.

    KRS Ones Sound of da police eller Max Romeos Chase the devil och jag befinner mig på Metropolis, i det lilla rummet med låtmaskinen där man kunde köa låtar. Året är 2002, kanske 2003 och Salle och jag väljer dessa två låtar lika ofta som popsnörena väljer Shoreline. Vi dansar allihopa till alla tre, allt är roligt just då. Vad som helst med Foxy Brown och jag ser Klara, emopopsnöret Klara som älskade Ill Na Na, jaga slattar i trädgården på Metropolis, släpas sedan ut av två stora vakter som med stor möda får hantera den lilla Klara, dryga 150 cm lång.

    Musik är en fantastisk minnesbärare för mig, en omedelbar återblick till både vackra och inte fullt så vackra minnen. David Bowies Lazarus förflyttar mig till sjukhuset i Karlstad och pappas sista dagar i livet. Ett minne jag både vill bevara och slippa. Idag hade pappa fyllt 76. Han delade födelsedag med Lenin, vilket ju är väldigt on point för pappa, den livslånga socialisten.

  • Letters to Milena

    Förnimmelse, Stockholm mars 2025

    Tragiska eller åtminstone mindre lyckade kärlekshistorier fascinerar mer än de lyckliga, uppfyllda. Franz Kafkas relation till Milena Jesenská får ändå anses vara om än inte helt olycklig åtminstone inte lyckad. Hans ärliga och öppenhjärtliga brev till henne, samlade i boken med titeln Brev till Milena och som jag har på nattduksbordet just nu, är fin läsning men som ofta med brev riktiga människor emellan blir jag nästan generad när jag läser. Det är intimt och utlämnande, stundtals hjärtskärande (givet att man vet att de aldrig fick ett lyckligt slut). De tillbringade inte heller särskilt mycket tid med varandra, de träffades vid endast två tillfällen, men distansförhållandet var ändå passionerat och djupt. Kafka, som ju var något av en ladies’ man (sin kafkaeska stämning till trots!), kunde ju det här med att skriva.

    “Dear Milena,
    I wish the world were ending tomorrow. Then I could take the next train, arrive at your doorstep in Vienna, and say: “Come with me, Milena. We are going to love each other without scruples or fear or restraint. Because the world is ending tomorrow.” Perhaps we don’t love unreasonably because we think we have time, or have to reckon with time. But what if we don’t have time? Or what if time, as we know it, is irrelevant? Ah, if only the world were ending tomorrow. We could help each other very much.”
    – Ur ”Letters to Milena” Franz Kafka

    Kanske var det just det undanglidande och flyktiga, det nätt och jämnt förnimbara med deras relation som tilltalade honom och gjorde att han blottade sig så mycket för Milena. Att han lät henne förvara, och läsa, hans innersta tankar, hans dagböcker.

    “You are the knife I turn inside myself; that is love. That, my dear, is love.”
    – Ur ”Letters to Milena” Franz Kafka

  • Läser just nu…

    …Liz Pellys ”Mood machine – the rise of Spotify and the costs of the perfect playlist”

    Mood Machine av Liz Pelly

    Jag hörde talas om boken på den utmärkta podcasten av Paris Marx ”Tech won’t save us” där Liz var gäst. Hon har följt Spotify i många år och studerat hur deras framfart påverkar musikbranschen men också oss lyssnare. Jag har precis börjat läsa boken men är redan väldigt sugen på att avsluta mitt Spotifykonto (inte till förmån för någon annan streamingtjänst utan snarare en tillbakagång till det sätt jag lyssnade på och konsumerade musik innan Spotify dvs köpte skivor jag ville ha och av de artister jag ville stödja). Spotify är inte hemliga med vad de vill uppnå, en enda spelknapp som du trycker på och där algoritmen redan bestämt vad du vill lyssna på baserat på data de samlat in, men jag tror att vi konsumenter är för dåligt insatta för att förstå konsekvenserna och tyvärr tror jag att en stor del av oss inte bryr sig tillräckligt. ”Smidigt att inte behöva välja!” 🫠 Jag kan vara för cynisk.

    Jag kanske återkommer med en recension och fler pekpinnar om hur man egentligen ska konsumera musik när jag läst klart boken.

    Tech won’t save us-avsnittet med Liz kan du lyssna på här

  • 2022 – 2025

    Mamma och pappa, ca 1972/73

    ”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
    Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
    När mammor dör, växer det sly överallt.”     Göran Tunström

  • Väldet

    Så heter den novell jag skickade in till Skrivas stora novelltävling. Temat var fritt och begränsningen 5500 tecken inklusive mellanslag, en väldigt kort novell med andra ord. Min novell är en dystopisk framtidshistoria där människorna föds ofria, jag skrev den i slutet på 2024 när Trump hade vunnit valet i USA och våra egna politiker här hemma tävlade (tävlar ständigt och fortfarande) i att vara mest auktoritära och hårdföra mot oss medborgare.
    Jag har ingen aning hur det har gått i tävlingen ännu men här kan man i alla fall ta del av mitt bidrag. Den tar ju inte lång tid att läsa 😊

  • Semester?

    Det känns ju som att världen håller på att brinna upp, både bildligt och bokstavligt. Så att fundera på semester kan tyckas något….ja, banalt och skrattretande kanske. Men jag har sådan längtan efter min karga kroatiska ö och de lika karga stenarna i Hercegovina. I juni åker jag till Belgrad för att se Fontaines D.C, Belgrad som just precis varit plats för stora demonstrationer och protester (som jag stödjer helhjärtat för det folket vill ha är annat än den korrupta ordningen som råder idag). Jag ser hursomhelst fram emot att besöka Belgrad igen.
    Att förlänga resan till sydvästra Balkan känns rimligt, inte minst med tanke på att tågresan till Belgrad kommer kräva minst tre, troligtvis fyra byten och ta ett par dygn i anspråk 🫠.

    Sist jag reste tåg i Serbien, då på väg till Belgrad, var 1993 och vi åkte via Montenegro, på flykt från Bosnien-Hercegovina. Det starkaste minnet från den resan är den korta sträckan då tåget åker genom Bosnien, då i fullt krig, och vi beordrades att lägga oss på golvet. Det känns som ett helt annat liv. Jag hoppas och tror att sommarens tågresa kommer vara betydligt bekvämare och mindre tragisk.
    Jag ser fram emot att åka Belgrad-Bar, en ca 500km lång linje som öppnade 1976 och kopplade ihop dåvarande huvudstaden Belgrad med den viktiga hamnporten Bar i Montenegro. Därifrån misstänker jag att vi får förlita oss på buss till Bosnien-Hercegovina och vidare mot Split och min favoritö Brač. Brač ligger 45 minuters båtresa från Split och är en karg ö med enligt mig perfekta väderförhållanden. Det är torrt och ofta lite blåsigt vilket gör värmen uthärdlig och behaglig. Och framförallt är ön inte lika populär som grannön Hvar, och därför inte heller lika exploaterad. Men åk inte dit! 😊

    Jag i Podgora, fastland Kroatien. I bakgrunden Brač. 2017
    Supetar, ön Brač. 2015

  • Zola Jesus – Stridulum 15 år!

    Coolt omslag till Stridulum

    För 15 år sedan släppte Zola Jesus sin EP Stridulum, som sedan inom kort blev ett album, Stridulum II. Ett album jag än idag lyssnar på regelbundet.
    Zola Jesus beskrevs av en recensent som en mix av Maria Callas och Florence Welch och det är enligt mig en bra beskrivning. Hon har en fantastisk röst, skriver genomtänkta texter och hennes musik rör sig mellan elektroniskt, industriellt, synth, pop. Det stora bombastiska och det lilla intima.
    Jag gillar hennes ständigt närvarande hommage till Östeuropa. Hon rör sig mellan dröm och verklighet och kanske är det just det hon slår an hos mig, drömmen om ett förlorat hem, verkligheten av att vara främling.

    Den som ännu inte upptäckt Zola Jesus har något att se fram emot.

  • Bird (2024)

    Andrea Arnolds “Bird” från förra året har på förhand allt för att fånga mitt intresse; jag fullkomligt älskar Arnolds ”Fish tank” , Barry Keoghan är en jättebra skådespelare (se exempelvis ”The Killing of a Sacred Deer”) och för musiken står ingen annan än Burial (bland andra). Burial är enligt mig en av vår tids främsta kompositörer. Hans två tidiga dubstep-album är inget annat än mästerverk, hans senare mer svårbeskrivna verk är oftast en uppvisning i fantastiska melodier och intressanta samplingar. Jag är ett stort fan av hans förmåga att skapa ett ljudrum, ett soundscape som omsluter en totalt. Och han förnyar sig ständigt.
    Att han på senare år gjort mer filmmusik känns ändå som en naturlig utveckling för en musiker av hans slag. Hans bästa verk, den 13 minuter långa ”Come down to us” som jag första gången hörde i Adam Curtis dokumentär ”Bitter lake” 2015 är ett perfekt exempel på en väldigt Burial-kodad stämning som han skapar med så få medel. ”Bitter lake” är för övrigt en sevärd dokumentär om västvärldens förenklade bild av militant islamism.
    Burials nästa filmprojekt är soundtrack till Harmony Korines ”Baby invasion”, något att se fram emot!

    Nåväl, tillbaka till ”Bird” som jag äntligen såg idag. Den handlar om 12-åriga Bailey som bor tillsammans med sin pappa Bug (Keoghan) och sin halvbror Hunter i en ”squat”. Bailey känner sig ofta försummad och söker äventyr och uppmärksamhet på annat håll. Hon är osäker på sin könsidentitet och klär sig androgynt. Så möter hon en vagabond vid namn Bird som hon hjälper söka efter sin familj och en vänskap uppstår mellan de två.
    Det finns paralleller till ”Fish tank” här, livet är svårt för de båda unga flickorna som filmerna handlar om. De lever i en värld som begränsar dem, men de fortsätter söka. Och det är riktigt bra även denna gång. Andrea Arnolds filmer är små magiska världar som är välbekanta men ändå främmande, det är misär och mys, glädje och förtvivlan och det är alltid rakt på sak utan att vara exploaterande och von oben. Se ”Bird” om du får tillfälle. 4/5

  • Quartz – Lucid EP

    Årets DnB-EP? Jag tror det. Och det redan i februari.
    Quartz släppte Lucid på Rupture, en label grundad av Mantra, en DJ/producent jag verkligen gillar, och det låter fantastiskt, särskilt första halvan är episk.
    Quartz gör välproducerad elektronisk musik som ständigt förnyar sig. Oftast trogen drum&bass men inte bara, ofta finns där inslag av soul, house, dub, dubstep. Han slog igenom på legendariska Metalheadz, vilket i sig är en kvalitetsstämpel. Jag gillar att han inte låser sig inom 160-180 bpm-spannet och han är otrolig på att hitta och förvalta samplingar i sin musik.

    På Lucid är bästa låten enligt mig titelspåret ”Lucid”, dyster 1990-talsdoftande db med fantastiska drum breaks.

    Öppningsspåret ”Russian roulette” är även den en stark konkurrent till bästa låt, en riktig taklyftare 😅 Introt här är ett bra exempel på Quartz innovativa förmåga.
    Det är en väldigt eklektisk EP med stor stilvariation, det blir aldrig tråkigt och jag kommer på mig själv med att spela den från början till slut flera gånger om.

    Lästips: En fin intervju med Quartz i UKF

  • The Grand Budapest Hotel

    Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är kanske inte den bästa filmen jag sett (sett till helheten finns det ett antal filmer jag håller högre) men det är likväl min favoritfilm. Det är filmen jag plockar fram efter en jobbig dag, när sorgen efter mamma och pappa var som störst blev Zero Moustafas och M. Gustaves äventyr en underbar distraktion. Och när jag har en bra dag och inte vill att den ska ta slut då händer det att jag ser om den, somnar till den sköna takten i berättelsen, stundtals hysteriskt men oftast bara magiskt och behagligt. Jag såg om den idag, av anledning dålig dag på grund av bland annat världsläget, och genast känns det lite bättre. Om inte annat får man 100 minuter Wes Andersonska vyer att förlora sig i.