Tragiska eller åtminstone mindre lyckade kärlekshistorier fascinerar mer än de lyckliga, uppfyllda. Franz Kafkas relation till Milena Jesenská får ändå anses vara om än inte helt olycklig åtminstone inte lyckad. Hans ärliga och öppenhjärtliga brev till henne, samlade i boken med titeln Brev till Milena och som jag har på nattduksbordet just nu, är fin läsning men som ofta med brev riktiga människor emellan blir jag nästan generad när jag läser. Det är intimt och utlämnande, stundtals hjärtskärande (givet att man vet att de aldrig fick ett lyckligt slut). De tillbringade inte heller särskilt mycket tid med varandra, de träffades vid endast två tillfällen, men distansförhållandet var ändå passionerat och djupt. Kafka, som ju var något av en ladies’ man (sin kafkaeska stämning till trots!), kunde ju det här med att skriva.
“Dear Milena,
I wish the world were ending tomorrow. Then I could take the next train, arrive at your doorstep in Vienna, and say: “Come with me, Milena. We are going to love each other without scruples or fear or restraint. Because the world is ending tomorrow.” Perhaps we don’t love unreasonably because we think we have time, or have to reckon with time. But what if we don’t have time? Or what if time, as we know it, is irrelevant? Ah, if only the world were ending tomorrow. We could help each other very much.”
– Ur ”Letters to Milena” Franz Kafka
Kanske var det just det undanglidande och flyktiga, det nätt och jämnt förnimbara med deras relation som tilltalade honom och gjorde att han blottade sig så mycket för Milena. Att han lät henne förvara, och läsa, hans innersta tankar, hans dagböcker.
“You are the knife I turn inside myself; that is love. That, my dear, is love.”
– Ur ”Letters to Milena” Franz Kafka
