Andrea Arnolds “Bird” från förra året har på förhand allt för att fånga mitt intresse; jag fullkomligt älskar Arnolds ”Fish tank” , Barry Keoghan är en jättebra skådespelare (se exempelvis ”The Killing of a Sacred Deer”) och för musiken står ingen annan än Burial. Burial är enligt mig en av vår tids främsta kompositörer. Hans två tidiga dubstep-album är inget annat än mästerverk, hans senare mer svårbeskrivna verk är oftast en uppvisning i fantastiska melodier och intressanta samplingar. Jag är ett stort fan av hans förmåga att skapa ett ljudrum, ett soundscape som omsluter en totalt. Och han förnyar sig ständigt.
Att han på senare år gjort mer filmmusik känns ändå som en naturlig utveckling för en musiker av hans slag. Hans bästa verk, den 13 minuter långa ”Come down to us” som jag första gången hörde i Adam Curtis dokumentär ”Bitter lake” 2015 är ett perfekt exempel på en väldigt Burial-kodad stämning som han skapar med så få medel. ”Bitter lake” är för övrigt en sevärd dokumentär om västvärldens förenklade bild av militant islamism.
Burials nästa filmprojekt är soundtrack till Harmony Korines ”Baby invasion”, något att se fram emot!
Nåväl, tillbaka till ”Bird” som jag äntligen såg idag. Den handlar om 12-åriga Bailey som bor tillsammans med sin pappa Bug (Keoghan) och sin halvbror Hunter i en ”squat”. Bailey känner sig ofta försummad och söker äventyr och uppmärksamhet på annat håll. Hon är osäker på sin könsidentitet och klär sig androgynt. Så möter hon en vagabond vid namn Bird som hon hjälper söka efter sin familj och en vänskap uppstår mellan de två.
Det finns paralleller till ”Fish tank” här, livet är svårt för de båda unga flickorna som filmerna handlar om. De lever i en värld som begränsar dem, men de fortsätter söka. Och det är riktigt bra även denna gång. Andrea Arnolds filmer är små magiska världar som är välbekanta men ändå främmande, det är misär och mys, glädje och förtvivlan och det är alltid rakt på sak utan att vara exploaterande och von oben. Se ”Bird” om du får tillfälle. 4/5