Den vackraste av rösterna har hon, Emmylou Harris, soul countryns bästa. Nästa år kommer hon till Stockholm för sin avskedsturné och det på min födelsedag ❤️
Den här låten är så tröstande, vemodig, nostalgisk och bara så fin. Om längtan efter det bekanta och trygga. Den ger mig hemlängtan men också en känsla av att komma hem. Och kanske har jag kommit hem nu, efter en mental avstickare som gav mig så väldigt lite och höll på att kosta mig allt. Hemma. Och tack för ingenting. I’m going back to Harlan.
Min sömn hade inte återvänt, mardrömmar om död, i en del föll jag från bron och vaknade med en studs när jag träffade det kalla vattnet. Mamma sov desto mer, gick och la sig tidigt om kvällarna, sov i soffan om dagarna. Ingenting hände på dagarna då det inte kom några granater. Böcker jag läst flera gånger redan lästes igen. Det blev inte mycket sagt hemma, vi satt tysta i var sitt rum, sågs ibland över sparsamma måltider.
”Har du hört något från din son?” Våra balkonger låg vägg i vägg och nu lutade jag mig ut och kikade bakom väggen på grannmamman som vattnade färggranna blommor planterade i stora konserver som en gång hyst olivolja och tomater. ”Nej, vet du, nu är det en vecka sedan han ringde. Men det blir så ibland. Det är ingen fara med honom, det känner jag på mig.” Grinande rätade hon på sig, satte armarna i ryggslutet som för att knäcka det på plats. Osäkra leenden från båda när våra blickar möttes.
Det finns folk som tycker att arenarock är det finaste som finns och att bröla ut med tiotusentals andra i en catchy refräng ser man som höjden av kulturell upplevelse. Jag är inte det folket.Tanken får mig snarare att rysa av obehag om jag ska vara helt ärlig. Desto mer lockar shoegaze med sin intima, introspektiva, drömlika presentation. Shoegaze har haft ännu en revival senaste åren (My Bloody Valentines bejublade comeback i Dublin för bara några dagar sedan, också från Irland Maria Somervilles fantastiska album ”Luster”* från i våras, min personliga favorit slowdives album från 2023 Everything is alive, Blonde Redheads Sit down for dinner…överlag var 2023 ett riktigt shoegaze-år!). Jag måste ju nämna The Cures Songs of a lost world från förra året….för utan The Cure ingen shoegaze!
Jag var inte särskilt insatt i shoegaze i mina yngre år, åren mellan 20 och 30 var för mig starkt präglade av hiphop, dub, dubstep, dnb och singer/songwriter(alltid). Det band som jag fastnade för allra först var slowdive och de är fortfarande mina favoriter. Deras musik är som en värld att kliva in i, en värld som tar mig tillbaka till en tid då man cyklade jättefort genom staden mitt i natten med rosiga kinder och rufsigt hår, fri och sorglös men också sorgsen och vemodig och bärandes på hela världen på sina axlar, varje litet beslut potentiell katastrof. Ungdomen.
Här, åtta minuter pure slowdive bliss, no notes 🙂
Och att åka fort genom en mörk stad…
*Luster är kanske mitt favoritalbum från i år, helt klart topp tre! 😍
Jag har en ny telefon och med den följde erbjudandet om gratis 🍎📺 i tre månader och gratis är gott så jag nappade. Timmar (nåja, timme på sin höjd) av scrollande i en inte alltför användarvänlig app (en stor del av utbudet finns t ex att streama i andra tjänster än denna) landade jag på den amerikanska serien Defending Jacob med en del kända namn i rollistan. Och det var ju åtta timmar av mitt liv som kunde använts bättre. Manuset är så mekaniskt och dialogen onaturlig. Skapliga insatser av skådisarna men alldeles för lång och alldeles för ”Hallmark-y”. Jag hoppas Slow Horses med Gary Oldman som står på tur är bättre, eller den kommer med all säkerhet att vara det. Nah, jag kollar på Bad sisters härnäst!
När det kommer till litteratur är det desto högre kvalité på min läsning just nu. Med stor behållning läser jag Satantango av László Krasznahorkai, min första av denna nobelpristagare. Jag är halvvägs in i boken och är benägen att säga att jag är såld på hans sätt att skriva, så oerhört levande språk, bilderna han målar så påtagliga, jag befinner mig inte vid sidan av, jag är mitt i händelserna. Och jag bannar mig själv för att jag inte läst honom tidigare, köper hem allt och längtar efter nya saker att hamna mitt i.
I övrigt är det rätt stressigt och intensivt just nu, jobbet så krävande, men julen snart här och med den också en respit. Och på senare tid upplever jag också en tidigare undandstuvad längtan och känslor som återigen gör sig påminda. Tyvärr destruktivt för mig att hålla på så även om tanken på att stilla min längtan är ljuvlig.
Your heavy head in my lap, my warm thighs pressing against the torn vinyl seat on a bumpy train in Serbia. She just won’t stop talking, asking questions, ignoring the fact that you are asleep and me in my own world shielded by my supposed to be noise cancelling earphones. But Bose ain’t got nothing on Bosiljka. ”You are from Sweden. My son lives in Germany.” she repeats. She is at least 80 years old but a healthy country life has kept her strong and alert in every way but mentally. We’ve been on this train for hours now. She falls asleep eventually, mid sentence, probably offering some of her ham once again. In my ears now ”Jelena” by Xylitol, the perfect soundtrack for a bumpy train ride in Serbia. Choppy drums and breaks, that old school crackly sound that reminds me of skin burning under the Balkan sun, or sweaty pearls rolling down my forehead. I feel the heaviness of the past years on my shoulders as I drift away, following you and Bosiljka into a dream of a train ride in Serbia on a hot summer’s day.
Kondensdroppar slingrar sig sakta neråt IKEA-glaset på mitt skrivbord. Jag lägger det mot pannan, känner huden domna bort. Önskar att det kalla kunde tränga ända in. Det är varmt, mitt förklimakterievarma kropp tung. Jag sitter på mitt hemmakontor, det är 21 juli 2025 och jag avstår från att läsa tidningen idag, klickar inte på nyhetslänkar som delas i mitt flöde. Mer död, mer förtvivlan, mer hopplöshet. Vi bevittnar ett folkmord! Förlåt mig för att jag ibland tittar bort, för ni är i mina tankar hela tiden. In Our Thousands, In Our Millions, We Are All Palestinians!
Det mesta har redan sagts, frågor om hur vi kan låta det pågå har ställts på så många sätt att orden inte längre räcker till. Jag känner hopplöshet, vi blir gaslightade dagligen till att tro att vi är de goda, att det finns något, vad som helst, som rättfärdigar att prickskjuta barn i huvudet. Att skjuta 355 skott mot en sexåring. Att samla ihop utsvultna människor i burar, locka med mat och sedan skjuta mot dem. Att svälta miljoner människor samtidigt som man bombar dem med de mest avancerade av vapen, deras provisoriska hem helt chanslösa mot den tunga ammunitionen sanktionerad av de vi röstat fram till våra regeringar. Jag känner skam när jag äter, sover, dricker, duschar, när jag går till affären utan att riskera livet, när jag inte kan bestämma mig för vilken serie jag ska streama, vilken spellista som blir dagens soundtrack, när jag gnäller över att behöva ägna mig åt mitt bekväma jobb, såhär en veckan innan semestern. Jag känner skam när jag scrollar förbi vädjande människor, bilder på familjer före och efter folkmordet, leende bebisar som kanske inte finns längre. Jag skickar en slant för att döva mitt samvete men faktum är att vi alla är bortom räddning. Våra samveten fördärvade. Politiker med sommarfräsch uppsyn och vita leenden understryker hur de minsann gör allt för att få stopp på lidandet. Skriver sedan under ännu en vapenbeställning till eller från ockupationsmakten som står för lidandet.
Roots reggae-sångaren Junior Byles, aka King Chubby gick bort 15 maj. Han kämpade med dålig hälsa genom hela livet och led bland annat av depression. Haile Selassies död drabbade honom så hårt att han försökte begå självmord och blev inlagd på sjukhus. Tyvärr återhämtade han sig aldrig riktigt och levde ett fattigt och ganska miserabelt liv. Han förtjänade så mycket mer, han var en fantastisk sångare med fint budskap. Jag hoppas att han fann frid till slut.
Så heter den novell jag skickade in till Skrivas stora novelltävling. Temat var fritt och begränsningen 5500 tecken inklusive mellanslag, en väldigt kort novell med andra ord. Min novell är en dystopisk framtidshistoria där människorna föds ofria, jag skrev den i slutet på 2024 när Trump hade vunnit valet i USA och våra egna politiker här hemma tävlade (tävlar ständigt och fortfarande) i att vara mest auktoritära och hårdföra mot oss medborgare. Jag har ingen aning hur det har gått i tävlingen ännu men här kan man i alla fall ta del av mitt bidrag. Den tar ju inte lång tid att läsa 😊
