Tiden, den tar och den ger. Just nu är jag glad för det senare och det avstånd det ger mig till det som gör ont. Någon gång när avståndet är tillräckligt stort och fler kalenderblad rivits av kanske det inte längre är smärtsamt.
Min favoritlåt med Tom Waits heter just ”Time”, det är en sån där text som jag försökt analysera många gånger, varje gång hittar jag något nytt, något missförstått, något trösterikt. Oerhört vacker låt och text.
And it’s time, time, time that you love.
För två år sedan en av årets varmaste dagar, idag en mulen sådan. Tiden och vädret skiftar och min sorg med den. När mamma dog tänkte jag att det här är helvetet, ingenting kan drabba mig värre än detta. Men så dog pappa och den komplicerade sorgen omslöt mig. Jag skulle kunna fylla tusentals sidor med saker pappa gjort för mig; små handlingar, stora uppoffringar. Pappa som säljer sin klackring för att köpa mig ett par sneakers (Reabok(!), tack Balkan) när vi lever som flyktingar i Montenegro. Han hänger upp dem på väggen i den lilla stugan hela familjen har som hem. Bara för att kunna se mitt ansikte lysa upp när jag kliver in och ser dem hänga där. Jag minns vår glädje än idag.
Bara en månad tidigare blev vår flyktbuss stoppad på gränsen till Montenegro, soldater (knappt ens det, skäggiga vildar), kliver på, kollar männens intyg som ger dem rätt att lämna, ber sedan samma män kliva av för att gå igenom vårt bagage. Jag ser de smutsiga soldaterna plundra oss och gå iväg med VHS-apparater (måste varit en riktig filmälskare), guldsmycken, pengar, personliga värdelösa prylar. Min babydocka plockas ut, petas på med geväret och bedöms som olämplig att ta med. Soldaten tittar bort och pappa, med risk för liv och kanske dumdristigt, stuvar ner dockan i väskan och lägger tillbaka den i bussen. Han gör samma sak med min brors kassettband, de ansågs kunna innehålla propaganda gissar jag. Jag tittar på från bussen, håller hårt om byxlinningen i vilken mamma omsorgsfullt sytt in en del av vår skrala reskassa. ”De kollar inte barn.” sa hon hoppfullt. När mina ögon möter pappas och han ler känner jag sådan stolthet och samhörighet med honom, med mamma, med min bror, vår flykt. Vi reser vidare, våra medresenärer lättade, vi stärkta som familj. En egenskap som tjänade oss väl när vi i flera års tid tvingas dela ett fåtal kvadratmeter med varandra.
Pappa som inte pratade i onödan pratade mycket med mig. Han lärde mig allt om rättvisa och respekt för mänskligt liv. En sann socialist, han avfärdade dagens ”demokratiska socialister” som posörer som spelade högern i händerna genom att antyda att socialismen i sig inte skulle vara förenlig med demokrati. Förmodligen. Vi hann aldrig prata om just det. Men vi pratade mycket, pappa var den i min familj som jag hade den mest jämställda relationen till. Och den som kunde såra mig mest. Dagar när vi var arga på varandra har etsat sig fast som starkaste minnen. Vi hade så mycket gemensamt. Så jag tänker på det idag. Och på vår sista resa tillsammans, hem till pappas födelseplats, hans älskade Jasen. Mamma hade nyss gått bort och vi var båda knäckta av sorgen, men det var fint att vara tillsammans på platsen de två hade byggt upp tillsammans. Jag önskar bara att de hade fått mer tid där.
Pappa och jag älskar båda försommaren. ”Efter midsommar går det bara utför!” brukade han säga, varje år.
Han dog på söndagen midsommarhelgen 2023, vi hade värmebölja. Fönstret i rummet på sjukhuset stod öppet, fläkten på, vinylfåtöljen klibbade likväl fast i mina byxor och gjorde mig så obekväm. Jag lyssnade på Bowies Lazarus, hans dödsskiva. Sjukhuspersonalen tittade på mig med medlidande för de visste att det var timmar kvar medan jag kom med hoppfulla inlägg om att pappa druckit två droppar vatten. De rullade in en säng till mig, en gest som fick mig att gråta, men sängen hann jag aldrig sova i. Pappa var så liten, så smal, så sjuk. Men jag hoppades ända fram till hans sista ansträngda andetag. Pappa som hade fått börja om så många gånger i livet, min oerhört starka pappa, orkade inte mer.
Tidigare den dagen hade han bett mig titta i kuvertet i hans nattduksbord, det visade sig innehålla hans besparingar. Idag landar en tvåsiffrig summa på mitt (och mina bröders) konto varje månad, arvsvinsten från pappas pension. Hans lilla lilla pension på bara några tusen men han valde ändå att teckna efterlevandeskydd, för att lämna något, hur litet det än må vara, till oss. ”Köp dig en glass!” kan jag höra pappa säga. Så varje månad fortsätter han köpa glass till mig, min pappa.
Och rädsla för resten av världen. Det är de två dominerande känslorna just nu. Jag gör som jag brukar och fyller mina dagar med böcker, film, musik. Och ett och annat tjafs med de som står mig närmast pga vi är alla ångestfyllda och sorgsna inför den värld som ter sig riktigt mörk just nu och smågrejer blir tjafsvärda. Ja, nästan så vi längtar efter att tjafsa om det lilla obetydliga.
Jag mute:ar ord och hashtaggar och rensar flödet på det värsta, det mest ohyggliga, för jag klarar inte av mer död, svält, bomber snart. För ett tag sedan skrevs det trådar på Bluesky om ordet fredsskadad och hur skevt det är att använda det ordet. Och ja, det är ett helt fruktansvärt ord. Motsatsen är krigsskadad och det önskar jag ingen. Min toleransnivå är rätt låg just nu. Så jag faller ner i rabbitholes av det mer världsliga slaget.
Just nu lyssnar jag mycket på vad jag såhär i efterhand anser är ett av förra årets bästa album. Anemones av Xylitol som släpptes på Planet Mu (som fyller 30 år i år och gör det med en samling värd att kolla in!).
Catherine Backhouses alias Xylitol, aka DJ Bunnyhausen. Hon har också ett radioprogram som heter Slav to the rythm och som fokuserar mycket på östeuropeisk pop och elektronisk musik. Catherine skriver också på en bok om jugoslavisk popkultur som jag verkligen verkligen vill läsa!
Anemones är ett album som doftar 90-tal och tidig jungle, flera av spåren påminner mig om LTJ Bukem. Det är vackra melodier, skrapigt ljud men välproducerat, retro och samtidigt framåtblickande, hardcore, breakbeat, jungle om vartannat. Jag lyssnar på spåret Jelena om och om igen. Drömmer om Donau och dess grönska. Och om lösa trådar, fortfarande.
Klicka på bilden för att lyssna på den oerhört fina ”Jelena” 🦠
Händelseboken av den oerhört begåvade Andrzej Tichý. Den här boken är knappa 700 sidor fantastisk litteratur, jag tar mig igenom den något långsamt. Njuter fullständigt.
Jag såg en väldigt kort intervju med Tichý för ett tag sedan som gjorde stort avtryck hos mig. Han säger i inslaget att vi borde prata mer om förståelse inom kultur och konst och inte vara så besatta av att förstå. Jag har tänkt mycket på det sedan dess och hur vi accepterar att inte förstå så otroligt mycket i världen och universum men när det kommer till andra människor kan det ibland vara närmast omöjligt att acceptera att vi inte förstår dem fullt ut.
Händelseboken är en svindlande mosaikroman om makt, maktlöshet och fantasins kraft. På en lekplats i Malmö tar en flicka livet av sig, med tabletter som hon stulit av sin mamma. En ung man upptäcker henne, men hämtar inte hjälp eftersom han inte vill ha med myndigheterna att göra. Några dagar senare hittas han, utslagen i en trappuppgång, av en före detta radikal författare på dekis, som låter honom sova ruset av sig på sin soffa. På något sätt hör deras liv ihop med en stor mängd människor och händelser, utspridda i tid och rum. En psykedelisk dödsdans, i vilken skarp samtidsrealism blandas med uppsluppen satir.
In other news trånar och drömmer jag tyvärr fortfarande, nästintill självutplånande.
Något slags halvtidskänsla infann sig idag när jag stängde jobbdatorn och därmed avslutade ett helt orimligt stressigt halvår på jobbet. Så jäkla skönt att avsluta saker. I det här fallet ett rätt trist och långt projekt inom kategori serverflytt 🙃 men ändå, ett avslut. Att ha oavslutade lösa trådar är svårt för mig att hantera, vilket inte sällan hamnar i konflikt med resten av världen.
Det här året har hittills varit rätt jobbigt men stundtals också rätt härligt, ett riktigt mitt i livet år. Jag har dragits med diskbråck i ryggen sedan ett tag, som även i år gjorde sig påmind i form av ischias i mitt vänstra ben. Smärtan är inte av denna värld. Och ingen smärtlindring fungerar (jag har testa ALLT, alltså verkligen allt…oxy ain’t got shit on sciatica.). Dessutom är min allergi värre än någonsin och medicinen gör mig trött och trög. Jag fyller snart 44, vilket sägs vara den första av två ’aging peaks’ (den andra kommer vid 60), alltså en tidpunkt då vi sägs åldras extra mycket, och jag känner det verkligen. 🥲
Förutom de fysiska krämporna har våren bjudit på emotionella resor i alla riktningar. Att ifrågasätta invanda mönster och vardagen hör förmodligen livet till men jag har hittills varit relativt förskonad från det. Såhär i halvtid, hehe, kanske det är oundvikligt. Och det är stundtals svårt att hantera, kanske för att det öppnar upp för många potentiella lösa trådar. Kanske för de lösa trådar jag dragit upp och sedan lämnat därhän fast jag helst vill fortsätta väva med dem. 💔
Och helt apropå; det här är en låt som heter Projections och finns på ett album som släpptes tidigare i år och som jag fullkomligt älskar.
Albumet heter Luster och artisten i fråga är irländska Maria Somerville som gör väldigt fin drömpop.
Roots reggae-sångaren Junior Byles, aka King Chubby gick bort 15 maj. Han kämpade med dålig hälsa genom hela livet och led bland annat av depression. Haile Selassies död drabbade honom så hårt att han försökte begå självmord och blev inlagd på sjukhus. Tyvärr återhämtade han sig aldrig riktigt och levde ett fattigt och ganska miserabelt liv. Han förtjänade så mycket mer, han var en fantastisk sångare med fint budskap. Jag hoppas att han fann frid till slut.
Idag är det Sveriges nationaldag. Det bästa med Sverige är vi, folket som bor här.
”People’s faces” Kae Tempest
It’s coming to pass
My country’s coming apart
The whole thing’s becoming
Such a bumbling farce
Was that a pivotal historical moment
We just went stumbling past?
Well, here we are
Dancing in the rumbling dark
So come a little closer
Give me something to grasp
Give me your beautiful, crumbling heart
Another disaster, catharsis
Another half-discarded mirage
Another mask slips
I face off with the physical
My head’s ringing from the love of the stars
There is too much pretense here
And too much depends on the fragile wages
And extortionate rents here
We’re working every dread day that is given us
Feeling like the person people meet really isn’t us
Like we’re going to buckle underneath the trouble
Like any minute now the struggle’s going to finish us
And then we smile at all our friends
It’s hard
We got our heads down and our hackles up
Our backs against the wall
I can feel you aching
None of this was written in stone
There is nothing we’re forbidden to know
And I can feel things changing
Even when I’m weak and I’m breaking
I’ll stand weeping at the train station
’cause I can see your faces
There is so much peace to be found in people’s faces
I saw it roaring
I felt it clawing at my clothes like a grieving friend
It said, ”there are no new beginnings
Until everybody sees that the old ways need to end”
But it’s hard to accept that we’re all one and the same flesh
Given the rampant divisions between oppressor and oppressed
But we are though
More empathy, less greed, more respect
All I’ve got to say has already been said
I mean, you heard it from yourself
When you were lying in your bed and couldn’t sleep
Thinking, ”couldn’t we be doing this differently?”
I’m listening to every little whisper in the distance singing hymns
And I can
I can feel things changing
But it’s so hard
We got our heads down and our hackles up
Our backs against the wall
I can feel your heart racing
None of this was written in stone
The currents fast but the river moves slow
And I can feel things changing
Even when I’m weak and I’m breaking
I stand weeping at the train station
’cause I can see your faces
There is so much peace to be found in people’s faces
It’s not enough
To imagine we’ll be happy when we’ve
Got enough stuff
All this stuff is blocking us
I’m neat with no chaser
I’m all spirit, but I’m sinking
Because the days are not days but strange symptoms
And this age is our age
But our age is rage sinking to beige
And, yes, our children are brave
But their mission is vague
Now, I don’t have the answers
But there are still things to say
I stare out at my city on another difficult day
And I scream inwardly, ”when will this change?”
I’m beginning to fade
But my sanity’s saved ’cause I see your faces
My sanity’s saved ’cause I can see your faces
It’s hard
We got our heads down and our hackles up
Our backs against the wall
I can feel your heart racing
None of this was written in stone
The current’s fast but the river moves slow
And I can feel things changing
Even when I’m weak and I’m breaking
I stand weeping at the train station
’Cause I can see your faces
I love people’s faces
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.” Göran Tunström
Så heter den novell jag skickade in till Skrivas stora novelltävling. Temat var fritt och begränsningen 5500 tecken inklusive mellanslag, en väldigt kort novell med andra ord. Min novell är en dystopisk framtidshistoria där människorna föds ofria, jag skrev den i slutet på 2024 när Trump hade vunnit valet i USA och våra egna politiker här hemma tävlade (tävlar ständigt och fortfarande) i att vara mest auktoritära och hårdföra mot oss medborgare.
Jag har ingen aning hur det har gått i tävlingen ännu men här kan man i alla fall ta del av mitt bidrag. Den tar ju inte lång tid att läsa 😊
