I juni 2018 åkte jag till Dublin, Irland över en helg. Min kärlek till Irland är något helt annat som jag får återkomma till; kort sagt favoritland, favoritfolk, favoritallt. Jag åkte till Dublin med min vän Eline för att se Patti Smith öppna för Nick Cave. Nick Cave, min gotiska följeslagare i livet, en så kallad husgud om man vill, jag hade älskat honom sedan innan Murder ballads. Patti Smith, rockmodern, poeten, förebilden. Det var en fantastisk line up och konserten var perfekt. Irlands enda sommardag (ja de dras med samma trötta skämt som vi i Norden) valde att infinna sig denna junidag i Kilmainham. Sa jag att irländare är mitt favoritfolk? Ja, de är trevliga, sociala, öppna, inbjudande, rakt igenom ett genuint folk. Det var en perfekt dag.
Det året såg jag Nick Cave tre gånger; Dublin, Stockholm och Dalhalla. Jag var ett fan. Men genom åren har något börjat skava hos mig. Jag kommer på mig själv med att känna irritation när hans nyhetsbrev Red hand files trillar ner i mejlkorgen, jag slutar läsa dem även om jag tidigare uppskattat hans korrespondens med fansen. Jag läser att han nu ska ställa ut….keramik! Och han turnerar hela tiden; med Bad seeds, ensam, med sin utställning. Nick Cave är en produktiv man, han skriver musik, skönlitteratur, han drejar, han målar, han sprutar ur sig merch som vore han ett K-pop boyband. I The art newspaper citeras han om sina planer att ge sig in i ”ceramics business”. För det är en business för honom.
Ok, jag är antikapitalist så jag känner såklart aversion mot konst som business. Men droppen blev ändå Nick Caves enligt mig fega ställningstagande i frågan om bojkott mot Israel och hans förakt för BDS-rörelsen. Hans offentliga tjafsande med Roger Waters (Dude, Pink Floyd gick så du kan springa men okej) gjorde mig ledsen. Cave tänker spela i Israel, bojkott är dåligt. Ja, han fick säkert känna på hur dåligt bojkott kan kännas, kommentarerna på hans sociala medier är ofta kritiska och ifrågasättande, många avstår från att köpa skivan och gå på konserten. Jag gör det, för hur jag än försöker kan jag i Caves fall inte separera konstnären från konsten, kanske hade det gått om inte hans musik var så personlig, hans texter så (fantastiska) och intima. Hade han varit en sämre artist hade jag kanske haft överseende. Men då uppstår frågan var gränsen går? Vid en artist som ignorerar ett folks lidande, ett annat folks imperialistiska ockupation, för sin egen vinning? Kanske går gränsen vid en artist som mördar eller våldtar?