Och rädsla för resten av världen. Det är de två dominerande känslorna just nu. Jag gör som jag brukar och fyller mina dagar med böcker, film, musik. Och ett och annat tjafs med de som står mig närmast pga vi är alla ångestfyllda och sorgsna inför den värld som ter sig riktigt mörk just nu och smågrejer blir tjafsvärda. Ja, nästan så vi längtar efter att tjafsa om det lilla obetydliga.
Jag mute:ar ord och hashtaggar och rensar flödet på det värsta, det mest ohyggliga, för jag klarar inte av mer död, svält, bomber snart. För ett tag sedan skrevs det trådar på Bluesky om ordet fredsskadad och hur skevt det är att använda det ordet. Och ja, det är ett helt fruktansvärt ord. Motsatsen är krigsskadad och det önskar jag ingen. Min toleransnivå är rätt låg just nu. Så jag faller ner i rabbitholes av det mer världsliga slaget.
Just nu lyssnar jag mycket på vad jag såhär i efterhand anser är ett av förra årets bästa album. Anemones av Xylitol som släpptes på Planet Mu (som fyller 30 år i år och gör det med en samling värd att kolla in!).
Catherine Backhouses alias Xylitol, aka DJ Bunnyhausen. Hon har också ett radioprogram som heter Slav to the rythm och som fokuserar mycket på östeuropeisk pop och elektronisk musik. Catherine skriver också på en bok om jugoslavisk popkultur som jag verkligen verkligen vill läsa!
Anemones är ett album som doftar 90-tal och tidig jungle, flera av spåren påminner mig om LTJ Bukem. Det är vackra melodier, skrapigt ljud men välproducerat, retro och samtidigt framåtblickande, hardcore, breakbeat, jungle om vartannat. Jag lyssnar på spåret Jelena om och om igen. Drömmer om Donau och dess grönska. Och om lösa trådar, fortfarande.
Klicka på bilden för att lyssna på den oerhört fina ”Jelena” 🦠
