Kondensdroppar slingrar sig sakta neråt IKEA-glaset på mitt skrivbord. Jag lägger det mot pannan, känner huden domna bort. Önskar att det kalla kunde tränga ända in. Det är varmt, mitt förklimakterievarma kropp tung. Jag sitter på mitt hemmakontor, det är 21 juli 2025 och jag avstår från att läsa tidningen idag, klickar inte på nyhetslänkar som delas i mitt flöde. Mer död, mer förtvivlan, mer hopplöshet. Vi bevittnar ett folkmord! Förlåt mig för att jag ibland tittar bort, för ni är i mina tankar hela tiden. In Our Thousands, In Our Millions, We Are All Palestinians!
Det mesta har redan sagts, frågor om hur vi kan låta det pågå har ställts på så många sätt att orden inte längre räcker till. Jag känner hopplöshet, vi blir gaslightade dagligen till att tro att vi är de goda, att det finns något, vad som helst, som rättfärdigar att prickskjuta barn i huvudet. Att skjuta 355 skott mot en sexåring. Att samla ihop utsvultna människor i burar, locka med mat och sedan skjuta mot dem. Att svälta miljoner människor samtidigt som man bombar dem med de mest avancerade av vapen, deras provisoriska hem helt chanslösa mot den tunga ammunitionen sanktionerad av de vi röstat fram till våra regeringar. Jag känner skam när jag äter, sover, dricker, duschar, när jag går till affären utan att riskera livet, när jag inte kan bestämma mig för vilken serie jag ska streama, vilken spellista som blir dagens soundtrack, när jag gnäller över att behöva ägna mig åt mitt bekväma jobb, såhär en veckan innan semestern. Jag känner skam när jag scrollar förbi vädjande människor, bilder på familjer före och efter folkmordet, leende bebisar som kanske inte finns längre. Jag skickar en slant för att döva mitt samvete men faktum är att vi alla är bortom räddning. Våra samveten fördärvade. Politiker med sommarfräsch uppsyn och vita leenden understryker hur de minsann gör allt för att få stopp på lidandet. Skriver sedan under ännu en vapenbeställning till eller från ockupationsmakten som står för lidandet.
Lämna ett svar