För två år sedan en av årets varmaste dagar, idag en mulen sådan. Tiden och vädret skiftar och min sorg med den. När mamma dog tänkte jag att det här är helvetet, ingenting kan drabba mig värre än detta. Men så dog pappa och den komplicerade sorgen omslöt mig. Jag skulle kunna fylla tusentals sidor med saker pappa gjort för mig; små handlingar, stora uppoffringar. Pappa som säljer sin klackring för att köpa mig ett par sneakers (Reabok(!), tack Balkan) när vi lever som flyktingar i Montenegro. Han hänger upp dem på väggen i den lilla stugan hela familjen har som hem. Bara för att kunna se mitt ansikte lysa upp när jag kliver in och ser dem hänga där. Jag minns vår glädje än idag.
Bara en månad tidigare blev vår flyktbuss stoppad på gränsen till Montenegro, soldater (knappt ens det, skäggiga vildar), kliver på, kollar männens intyg som ger dem rätt att lämna, ber sedan samma män kliva av för att gå igenom vårt bagage. Jag ser de smutsiga soldaterna plundra oss och gå iväg med VHS-apparater (måste varit en riktig filmälskare), guldsmycken, pengar, personliga värdelösa prylar. Min babydocka plockas ut, petas på med geväret och bedöms som olämplig att ta med. Soldaten tittar bort och pappa, med risk för liv och kanske dumdristigt, stuvar ner dockan i väskan och lägger tillbaka den i bussen. Han gör samma sak med min brors kassettband, de ansågs kunna innehålla propaganda gissar jag. Jag tittar på från bussen, håller hårt om byxlinningen i vilken mamma omsorgsfullt sytt in en del av vår skrala reskassa. ”De kollar inte barn.” sa hon hoppfullt. När mina ögon möter pappas och han ler känner jag sådan stolthet och samhörighet med honom, med mamma, med min bror, vår flykt. Vi reser vidare, våra medresenärer lättade, vi stärkta som familj. En egenskap som tjänade oss väl när vi i flera års tid tvingas dela ett fåtal kvadratmeter med varandra.
Pappa som inte pratade i onödan pratade mycket med mig. Han lärde mig allt om rättvisa och respekt för mänskligt liv. En sann socialist, han avfärdade dagens ”demokratiska socialister” som posörer som spelade högern i händerna genom att antyda att socialismen i sig inte skulle vara förenlig med demokrati. Förmodligen. Vi hann aldrig prata om just det. Men vi pratade mycket, pappa var den i min familj som jag hade den mest jämställda relationen till. Och den som kunde såra mig mest. Dagar när vi var arga på varandra har etsat sig fast som starkaste minnen. Vi hade så mycket gemensamt. Så jag tänker på det idag. Och på vår sista resa tillsammans, hem till pappas födelseplats, hans älskade Jasen. Mamma hade nyss gått bort och vi var båda knäckta av sorgen, men det var fint att vara tillsammans på platsen de två hade byggt upp tillsammans. Jag önskar bara att de hade fått mer tid där.
Pappa och jag älskar båda försommaren. ”Efter midsommar går det bara utför!” brukade han säga, varje år.
Han dog på söndagen midsommarhelgen 2023, vi hade värmebölja. Fönstret i rummet på sjukhuset stod öppet, fläkten på, vinylfåtöljen klibbade likväl fast i mina byxor och gjorde mig så obekväm. Jag lyssnade på Bowies Lazarus, hans dödsskiva. Sjukhuspersonalen tittade på mig med medlidande för de visste att det var timmar kvar medan jag kom med hoppfulla inlägg om att pappa druckit två droppar vatten. De rullade in en säng till mig, en gest som fick mig att gråta, men sängen hann jag aldrig sova i. Pappa var så liten, så smal, så sjuk. Men jag hoppades ända fram till hans sista ansträngda andetag. Pappa som hade fått börja om så många gånger i livet, min oerhört starka pappa, orkade inte mer.
Tidigare den dagen hade han bett mig titta i kuvertet i hans nattduksbord, det visade sig innehålla hans besparingar. Idag landar en tvåsiffrig summa på mitt (och mina bröders) konto varje månad, arvsvinsten från pappas pension. Hans lilla lilla pension på bara några tusen men han valde ändå att teckna efterlevandeskydd, för att lämna något, hur litet det än må vara, till oss. ”Köp dig en glass!” kan jag höra pappa säga. Så varje månad fortsätter han köpa glass till mig, min pappa.
Lämna ett svar