Det finns folk som tycker att arenarock är det finaste som finns och att bröla ut med tiotusentals andra i en catchy refräng ser man som höjden av kulturell upplevelse. Jag är inte det folket.Tanken får mig snarare att rysa av obehag om jag ska vara helt ärlig. Desto mer lockar shoegaze med sin intima, introspektiva, drömlika presentation. Shoegaze har haft ännu en revival senaste åren (My Bloody Valentines bejublade comeback i Dublin för bara några dagar sedan, också från Irland Maria Somervilles fantastiska album ”Luster”* från i våras, min personliga favorit slowdives album från 2023 Everything is alive, Blonde Redheads Sit down for dinner…överlag var 2023 ett riktigt shoegaze-år!). Jag måste ju nämna The Cures Songs of a lost world från förra året….för utan The Cure ingen shoegaze!
Jag var inte särskilt insatt i shoegaze i mina yngre år, åren mellan 20 och 30 var för mig starkt präglade av hiphop, dub, dubstep, dnb och singer/songwriter(alltid). Det band som jag fastnade för allra först var slowdive och de är fortfarande mina favoriter. Deras musik är som en värld att kliva in i, en värld som tar mig tillbaka till en tid då man cyklade jättefort genom staden mitt i natten med rosiga kinder och rufsigt hår, fri och sorglös men också sorgsen och vemodig och bärandes på hela världen på sina axlar, varje litet beslut potentiell katastrof. Ungdomen.
Här, åtta minuter pure slowdive bliss, no notes 🙂
Och att åka fort genom en mörk stad…
*Luster är kanske mitt favoritalbum från i år, helt klart topp tre! 😍
Lämna ett svar